Allt känns så konstigt nu. För lite mindre än ett halvår sedan så flyttade jag och mina vänner till London. Vi pratade om hur det skulle bli, vad vi ville göra och verkligen försökte föreställa hos allt. Som vanligt blev inte allt som vi hade tänkt oss. Nu börjar vårt 6 månaderskontrakt i vår mysiga lägenhet i Chelsea gå mot sitt slut, och vi alla ska splittras igen. Tiden har gått så fort att det är läskigt och nu ska alla gå skilda vägar igen. Eller ja, jag och Jossan kommer flytta in i en jättemysig lägenhet mitt i smeten, vid Marble Arch. Amanda och Andreas kommer flytta till kära Sverige igen, och Martin kommer flytta till zon 49338 (överdrift, ja, men långt bort i alla fall).

Så idag satte oss jag och Amanda på vårt gamla Starbucks där allt började. Dit vi gick varje dag i kylan för att vi inte hade något internet hemma, pratade om vår underbara tid här, som även har haft sina motgångar men ändå kommer få ett bra slut. Kommer sakna den här tiden, men ser även fram mot den nya flytten, livet med Josefin, ta bussen till jobbet i stället för att kunna springa på 10 minuter.. (not). Jag funderar över om jag någonsin kommer kunna ta steget att flytta till Sverige igen. Jag älskar London.